Conjugation of bekänna
to confess Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | bekänna |
Presens
| jag | bekänner |
| du | bekänner |
| han / hon / den / det | bekänner |
| vi | bekänner |
| ni | bekänner |
| de | bekänner |
Preteritum
| jag | bekände |
| du | bekände |
| han / hon / den / det | bekände |
| vi | bekände |
| ni | bekände |
| de | bekände |
Supinum
| jag | bekänt |
| du | bekänt |
| han / hon / den / det | bekänt |
| vi | bekänt |
| ni | bekänt |
| de | bekänt |
Imperativ
| — | bekänn |
Passiv
Infinitiv
| — | bekännas |
Presens
| jag | bekänns |
| du | bekänns |
| han / hon / den / det | bekänns |
| vi | bekänns |
| ni | bekänns |
| de | bekänns |
Preteritum
| jag | bekändes |
| du | bekändes |
| han / hon / den / det | bekändes |
| vi | bekändes |
| ni | bekändes |
| de | bekändes |
Supinum
| jag | bekänts |
| du | bekänts |
| han / hon / den / det | bekänts |
| vi | bekänts |
| ni | bekänts |
| de | bekänts |