Conjugation of återfå
to regain; to get back Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | återfå |
Presens
| jag | återfår |
| du | återfår |
| han / hon / den / det | återfår |
| vi | återfår |
| ni | återfår |
| de | återfår |
Preteritum
| jag | återfick |
| du | återfick |
| han / hon / den / det | återfick |
| vi | återfick |
| ni | återfick |
| de | återfick |
Supinum
| jag | återfått |
| du | återfått |
| han / hon / den / det | återfått |
| vi | återfått |
| ni | återfått |
| de | återfått |
Imperativ
| — | återfå |
Passiv
Infinitiv
| — | återfås |
Presens
| jag | återfås |
| du | återfås |
| han / hon / den / det | återfås |
| vi | återfås |
| ni | återfås |
| de | återfås |
Preteritum
| jag | återficks |
| du | återficks |
| han / hon / den / det | återficks |
| vi | återficks |
| ni | återficks |
| de | återficks |
Supinum
| jag | återfåtts |
| du | återfåtts |
| han / hon / den / det | återfåtts |
| vi | återfåtts |
| ni | återfåtts |
| de | återfåtts |