Conjugation of vanställa
to disfigure, to deface Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | vanställa |
Presens
| jag | vanställer |
| du | vanställer |
| han / hon / den / det | vanställer |
| vi | vanställer |
| ni | vanställer |
| de | vanställer |
Preteritum
| jag | vanställde |
| du | vanställde |
| han / hon / den / det | vanställde |
| vi | vanställde |
| ni | vanställde |
| de | vanställde |
Supinum
| jag | vanställt |
| du | vanställt |
| han / hon / den / det | vanställt |
| vi | vanställt |
| ni | vanställt |
| de | vanställt |
Imperativ
| — | vanställ |
Passiv
Infinitiv
| — | vanställas |
Presens
| jag | vanställs |
| du | vanställs |
| han / hon / den / det | vanställs |
| vi | vanställs |
| ni | vanställs |
| de | vanställs |
Preteritum
| jag | vanställdes |
| du | vanställdes |
| han / hon / den / det | vanställdes |
| vi | vanställdes |
| ni | vanställdes |
| de | vanställdes |
Supinum
| jag | vanställts |
| du | vanställts |
| han / hon / den / det | vanställts |
| vi | vanställts |
| ni | vanställts |
| de | vanställts |