Conjugation of uppföra
to bring forth, to build (to form by combining materials or parts) Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | uppföra |
Presens
| jag | uppför |
| du | uppför |
| han / hon / den / det | uppför |
| vi | uppför |
| ni | uppför |
| de | uppför |
Preteritum
| jag | uppförde |
| du | uppförde |
| han / hon / den / det | uppförde |
| vi | uppförde |
| ni | uppförde |
| de | uppförde |
Supinum
| jag | uppfört |
| du | uppfört |
| han / hon / den / det | uppfört |
| vi | uppfört |
| ni | uppfört |
| de | uppfört |
Imperativ
| — | uppför |
Passiv
Infinitiv
| — | uppföras |
Presens
| jag | uppförs |
| du | uppförs |
| han / hon / den / det | uppförs |
| vi | uppförs |
| ni | uppförs |
| de | uppförs |
Preteritum
| jag | uppfördes |
| du | uppfördes |
| han / hon / den / det | uppfördes |
| vi | uppfördes |
| ni | uppfördes |
| de | uppfördes |
Supinum
| jag | uppförts |
| du | uppförts |
| han / hon / den / det | uppförts |
| vi | uppförts |
| ni | uppförts |
| de | uppförts |