Conjugation of tvinga
to force (someone to do something) Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | tvinga |
Presens
| jag | tvingar |
| du | tvingar |
| han / hon / den / det | tvingar |
| vi | tvingar |
| ni | tvingar |
| de | tvingar |
Preteritum
| jag | tvingade |
| du | tvingade |
| han / hon / den / det | tvingade |
| vi | tvingade |
| ni | tvingade |
| de | tvingade |
Supinum
| jag | tvingat |
| du | tvingat |
| han / hon / den / det | tvingat |
| vi | tvingat |
| ni | tvingat |
| de | tvingat |
Imperativ
| — | tvinga |
Passiv
Infinitiv
| — | tvingas |
Presens
| jag | tvingas |
| du | tvingas |
| han / hon / den / det | tvingas |
| vi | tvingas |
| ni | tvingas |
| de | tvingas |
Preteritum
| jag | tvingades |
| du | tvingades |
| han / hon / den / det | tvingades |
| vi | tvingades |
| ni | tvingades |
| de | tvingades |
Supinum
| jag | tvingats |
| du | tvingats |
| han / hon / den / det | tvingats |
| vi | tvingats |
| ni | tvingats |
| de | tvingats |