Conjugation of påbjuda
to dictate, to decree, to mandate (order or instruct – "bring forth as proper") Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | påbjuda |
Presens
| jag | påbjuder |
| du | påbjuder |
| han / hon / den / det | påbjuder |
| vi | påbjuder |
| ni | påbjuder |
| de | påbjuder |
Preteritum
| jag | påbjöd |
| du | påbjöd |
| han / hon / den / det | påbjöd |
| vi | påbjöd |
| ni | påbjöd |
| de | påbjöd |
Supinum
| jag | påbjudit |
| du | påbjudit |
| han / hon / den / det | påbjudit |
| vi | påbjudit |
| ni | påbjudit |
| de | påbjudit |
Imperativ
| — | påbjud |
Passiv
Infinitiv
| — | påbjudas |
Presens
| jag | påbjuds |
| du | påbjuds |
| han / hon / den / det | påbjuds |
| vi | påbjuds |
| ni | påbjuds |
| de | påbjuds |
Preteritum
| jag | påbjöds |
| du | påbjöds |
| han / hon / den / det | påbjöds |
| vi | påbjöds |
| ni | påbjöds |
| de | påbjöds |
Supinum
| jag | påbjudits |
| du | påbjudits |
| han / hon / den / det | påbjudits |
| vi | påbjudits |
| ni | påbjudits |
| de | påbjudits |