Conjugation of mena
/[²meːna]/to mean; to be of the opinion that or to have as one's conviction Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | mena |
Presens
| jag | menar |
| du | menar |
| han / hon / den / det | menar |
| vi | menar |
| ni | menar |
| de | menar |
Preteritum
| jag | menade |
| du | menade |
| han / hon / den / det | menade |
| vi | menade |
| ni | menade |
| de | menade |
Supinum
| jag | menat |
| du | menat |
| han / hon / den / det | menat |
| vi | menat |
| ni | menat |
| de | menat |
Imperativ
| — | mena |
Passiv
Infinitiv
| — | menas |
Presens
| jag | menas |
| du | menas |
| han / hon / den / det | menas |
| vi | menas |
| ni | menas |
| de | menas |
Preteritum
| jag | menades |
| du | menades |
| han / hon / den / det | menades |
| vi | menades |
| ni | menades |
| de | menades |
Supinum
| jag | menats |
| du | menats |
| han / hon / den / det | menats |
| vi | menats |
| ni | menats |
| de | menats |