Conjugation of inträffa
to happen, to occur, especially at a specific time Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | inträffa |
Presens
| jag | inträffar |
| du | inträffar |
| han / hon / den / det | inträffar |
| vi | inträffar |
| ni | inträffar |
| de | inträffar |
Preteritum
| jag | inträffade |
| du | inträffade |
| han / hon / den / det | inträffade |
| vi | inträffade |
| ni | inträffade |
| de | inträffade |
Supinum
| jag | inträffat |
| du | inträffat |
| han / hon / den / det | inträffat |
| vi | inträffat |
| ni | inträffat |
| de | inträffat |
Imperativ
| — | inträffa |
Passiv
Infinitiv
| — | inträffas |
Presens
| jag | inträffas |
| du | inträffas |
| han / hon / den / det | inträffas |
| vi | inträffas |
| ni | inträffas |
| de | inträffas |
Preteritum
| jag | inträffades |
| du | inträffades |
| han / hon / den / det | inträffades |
| vi | inträffades |
| ni | inträffades |
| de | inträffades |
Supinum
| jag | inträffats |
| du | inträffats |
| han / hon / den / det | inträffats |
| vi | inträffats |
| ni | inträffats |
| de | inträffats |