Conjugation of förvägra
to deny or refuse someone something; especially something which could have been expected to be allowed Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | förvägra |
Presens
| jag | förvägrar |
| du | förvägrar |
| han / hon / den / det | förvägrar |
| vi | förvägrar |
| ni | förvägrar |
| de | förvägrar |
Preteritum
| jag | förvägrade |
| du | förvägrade |
| han / hon / den / det | förvägrade |
| vi | förvägrade |
| ni | förvägrade |
| de | förvägrade |
Supinum
| jag | förvägrat |
| du | förvägrat |
| han / hon / den / det | förvägrat |
| vi | förvägrat |
| ni | förvägrat |
| de | förvägrat |
Imperativ
| — | förvägra |
Passiv
Infinitiv
| — | förvägras |
Presens
| jag | förvägras |
| du | förvägras |
| han / hon / den / det | förvägras |
| vi | förvägras |
| ni | förvägras |
| de | förvägras |
Preteritum
| jag | förvägrades |
| du | förvägrades |
| han / hon / den / det | förvägrades |
| vi | förvägrades |
| ni | förvägrades |
| de | förvägrades |
Supinum
| jag | förvägrats |
| du | förvägrats |
| han / hon / den / det | förvägrats |
| vi | förvägrats |
| ni | förvägrats |
| de | förvägrats |