Conjugation of försona
to reconcile, to redeem Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | försona |
Presens
| jag | försonar |
| du | försonar |
| han / hon / den / det | försonar |
| vi | försonar |
| ni | försonar |
| de | försonar |
Preteritum
| jag | försonade |
| du | försonade |
| han / hon / den / det | försonade |
| vi | försonade |
| ni | försonade |
| de | försonade |
Supinum
| jag | försonat |
| du | försonat |
| han / hon / den / det | försonat |
| vi | försonat |
| ni | försonat |
| de | försonat |
Imperativ
| — | försona |
Passiv
Infinitiv
| — | försonas |
Presens
| jag | försonas |
| du | försonas |
| han / hon / den / det | försonas |
| vi | försonas |
| ni | försonas |
| de | försonas |
Preteritum
| jag | försonades |
| du | försonades |
| han / hon / den / det | försonades |
| vi | försonades |
| ni | försonades |
| de | försonades |
Supinum
| jag | försonats |
| du | försonats |
| han / hon / den / det | försonats |
| vi | försonats |
| ni | försonats |
| de | försonats |