Conjugation of förslå
to be enough, to suffice; to be of sufficiently large amount Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | förslå |
Presens
| jag | förslår |
| du | förslår |
| han / hon / den / det | förslår |
| vi | förslår |
| ni | förslår |
| de | förslår |
Preteritum
| jag | förslog |
| du | förslog |
| han / hon / den / det | förslog |
| vi | förslog |
| ni | förslog |
| de | förslog |
Supinum
| jag | förslagit |
| du | förslagit |
| han / hon / den / det | förslagit |
| vi | förslagit |
| ni | förslagit |
| de | förslagit |
Imperativ
| — | förslå |
Passiv
Infinitiv
| — | forslas |
Presens
| jag | forslas |
| du | forslas |
| han / hon / den / det | forslas |
| vi | forslas |
| ni | forslas |
| de | forslas |
Preteritum
| jag | forslades |
| du | forslades |
| han / hon / den / det | forslades |
| vi | forslades |
| ni | forslades |
| de | forslades |
Supinum
| jag | forslats |
| du | forslats |
| han / hon / den / det | forslats |
| vi | forslats |
| ni | forslats |
| de | forslats |