Conjugation of föranleda
obliged, compelled (to do something or the like, due to circumstances) Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | föranleda |
Presens
| jag | föranleder |
| du | föranleder |
| han / hon / den / det | föranleder |
| vi | föranleder |
| ni | föranleder |
| de | föranleder |
Preteritum
| jag | föranledde |
| du | föranledde |
| han / hon / den / det | föranledde |
| vi | föranledde |
| ni | föranledde |
| de | föranledde |
Supinum
| jag | föranlett |
| du | föranlett |
| han / hon / den / det | föranlett |
| vi | föranlett |
| ni | föranlett |
| de | föranlett |
Imperativ
| — | föranled |
Passiv
Infinitiv
| — | föranledas |
Presens
| jag | föranleds |
| du | föranleds |
| han / hon / den / det | föranleds |
| vi | föranleds |
| ni | föranleds |
| de | föranleds |
Preteritum
| jag | föranleddes |
| du | föranleddes |
| han / hon / den / det | föranleddes |
| vi | föranleddes |
| ni | föranleddes |
| de | föranleddes |
Supinum
| jag | föranletts |
| du | föranletts |
| han / hon / den / det | föranletts |
| vi | föranletts |
| ni | föranletts |
| de | föranletts |