Conjugation of anstå
to constitute an appropriate or expected pattern of action (for something) Ver definición completa →
Aktiv
Infinitiv
| — | anstå |
Presens
| jag | anstår |
| du | anstår |
| han / hon / den / det | anstår |
| vi | anstår |
| ni | anstår |
| de | anstår |
Preteritum
| jag | anstod |
| du | anstod |
| han / hon / den / det | anstod |
| vi | anstod |
| ni | anstod |
| de | anstod |
Supinum
| jag | anstått |
| du | anstått |
| han / hon / den / det | anstått |
| vi | anstått |
| ni | anstått |
| de | anstått |
Imperativ
| — | anstå |
Passiv
Infinitiv
| — | anstås |
Presens
| jag | anstås |
| du | anstås |
| han / hon / den / det | anstås |
| vi | anstås |
| ni | anstås |
| de | anstås |
Preteritum
| jag | anstods |
| du | anstods |
| han / hon / den / det | anstods |
| vi | anstods |
| ni | anstods |
| de | anstods |
Supinum
| jag | anståtts |
| du | anståtts |
| han / hon / den / det | anståtts |
| vi | anståtts |
| ni | anståtts |
| de | anståtts |